Plugget har börjat!!

Idag var jag på introduktionsföreläsning på universitetet. Jag träffade lite nya människor och en gammal klasskamrat från JIKen.
Föreläsningen var riktigt rolig. Han som är ansvarig för utbildningen var den som höll i föreläsningen och han är minst sagt en mycket rolig man... Han tappade tråden ett otaligt antal gånger och flöt in på nya spår som inte hade något med det han pratade om att göra. Han berättade massor med anekdoter och skämt och det var en grym stämning i salen! Det absolut bästa var dock hans skratt: han fnissade som en liten flicka :)
Jag har ju varit på en identisk föreläsning med samme föreläsare när jag började på JIKen i höstas så mycket av det han sa har jag hört tidigare men det var trevligt att få minnet uppfriskat. Nu känns det faktiskt mycket bättra att börja med juristutbildningen än för ett par dagar sen då jag oroade mig mycket för alla nya människor och hur utbildningen skulle gå ihop med allt annat jag håller på med.
Efter föreläsningen åkte jag hem och åt lunch med min fina pojkvän som fortfarande är hemma och sjuk sen i måndags...
En riktigt bra och mysig dag med andra ord!

Snedvridet...

Har ni tänkt på en sak?
När någon börjat träna, provat en ny diet eller gått ner i vikt så brukar man berömma personen: "vad duktig du är!", "vad fin du är!", "har du gått ner i vikt, du ser så pigg och fräsch ut!".
Men som ätstörd så blir det väldigt fel. För mig innebär det att jag inte var någon av de sakerna innan och att jag kommer att bli dålig, ful, sliten och äcklig om jag inte fortsätter gå ner i vikt.
Det som är mest ironiskt är nog dock att det som gör att man blir just dålig, ful, sliten och äcklig är när man inte äter...

Kan inte sova...

Ibland känner jag mig så fruktansvärt ensam. Vilket egentligen bara är löjligt eftersom jag har massor med människor kring mig som bryr sig om mig och lyssnar om jag bara ber dem om det. Men när den kommer, känslan, så är den så överväldigande att jag lätt druknar i den. Tankarna bara snurrar: jag är fet ful och äcklig, ingen vill vara med mig, ingen vill tala med mig. Jag är inget värd.
Det känns som att vart jag än vänder mig så finns det ingen som förstår, de kanske vill och försöker men det går inte.
När jag ser tillbaka på vad jag ätit under dagen, vilket jag ska göra för att kunna se att det inte är onormalt mycket, så känns det som att mängderna bara växer. Magen känns svullen och som att den har en miljard valkar, de tar liksom aldrig slut. Strechmärkena på höfter och lår bara skriker röda och det är som att jag kan se dem genom täcket. Inte ens katten vill ligga nära mig och ännu mindre min pojkvän.
Jag har blivit världsbäst på att stöta bort honom, jag hatar mig så mycket att han inte orkar med mig.
Jag mår illa. Brukar bli så.
Vet inte varför jag skriver nu. Egentligen så borde jag ringa till min psykolog och prata in på telefonsvararen men känner inte för det. Det känns bättre att skriva.
Det värsta är att jag inte riktigt kan sätta fingret på vad som är fel. Svårt att göra något åt det då...

God morgon!

Uppe och igång... Eller uppe i alla fall ;)
Rocky (min lilla 15 veckors kattunge) har kutat runt i lägenheten i full fart ganska länge nu. Vet inte riktigt vad det är med honom ibland, så han är i alla fall igång.
Jag ska strax försöka maka mig till duschen men har en tendens att fastna framför en massa dåliga tv-serier...

Ny bloggstart!

Så var det dags att börja på nytt.. Tredje gången gillt som man säger :)
För att hålla det kort så hade jag först en skriva-om-allt-och-alla-blogg och sen hade jag en anonym blogg på engelska där jag liksom skrev av mig om hur det var att kämpa mot min ätstörning när jag behövde det...
Nu har jag startat en ny för att täcka upp mina nuvarande skrivbehov - lite dagboks substitut med andra ord. Det kommer förmodligen bli en hel del ätstörning även här, inte minst eftersom jag nu går en intensiv behandling. Men jag ska även försöka få med lite annat så som kattungen Rocky, glutenfritt bakande och mitt sociala liv :)