Pluggis...

Sitter på universitetsbiblioteket och pluggar och snackar lite skit. Är lite nöjd men att jag faktiskt socialiserar med nya människor! Jag sitter tillsammans med en klasskamrat som jag aldrig pratat med tidigare och två som ligger en termin före oss. Jag har till och med lagt ner mitt PM för att prata. Jag gjorde dessutom en annan väldigt läskig sak tidigare idag: jag åt lunch själv! Jag micrade min mat och satte mig och åt (dessutom något läskigt= panerad fisk med ris och remouladsås, två av mina största skräcker, majonäs och panering...) Jag är så stolt :)

Tröttdag

Idag har jag inte fått mycket gjort... Skulle upp vod sju hade jag tänkt så att jag skulle vara klar med morgonbestyren vid 8 för att sedan börja plugga. Eller hur! Jag kom upp ur sängen först vid halv tio typ och när jag väl kom igång med plugget så tog det nog inte mer än en timme innan jag somnade på soffan istället! När jag sen äntligen vaknade till så hade jag fått min bikini från ellos så då var jag ju tvungen att prova den och dissa mig själv i en evighet... Men ganska snabbt kom jag på hur otroligt självkritik jag var och ringde in mitt objektiva omdömme Lisen som kom och lunchade med mig och godkände bikinin :) När vi var klara med lunchen så var det dags att gå och hämta min lillasyster för läxläsning och jag hade fartfarande inte kommit igång med plugget.. Så det återupptog jag i typ en och en halv timme nu på kvällen istället. Snacka om att jag inte har hunnit med det jag tänkt! Men men.. Världen går väl inte under och jag får ta ikapp det en annan dag! Puss och kram, skumbanan!!

Skolstart!

Har inte riktigt haft tid att blogga sista veckan.. Var helt slut, som vanligt, under Idunveckan och sedan i torsdags så pluggar jag heltid! Jag har kommit igång ordentligt. Jag började i lördags (att plugga under Idun gick fet-bort) och fortsatte i går med att läsa in mig på uppgiftens innebörd. Kan ju vara bra att veta vad man ska göra innan man gör det ;) Idag började jag dock på riktigt med själva researcharbetet. Det var riktgt kul men tufft! Till en början så hittade jag en lagkommentar som ledde mig vidare snabbt och efter det var det dags för utflykt! Jag åkte till stadsbiblioteket där jag körde fast helt och sedan bar det av till universitetet för att lindra smällen och det gick också lite sådär... Jag fick veta vilka böcker jag kommer behöva men också att de typ inte går att få tag i. Tack och lov så hittade jag senare det jag behövde på nätet så nu borde jag ha det material jag ska. Bara att läsa och skriva kvar med andra ord (förutsatt att jag har lite flyt nu!). Psykiskt har jag faktiskt mått ganska bra sista dagarna! Jag tror att det är nyttigt för mig att ha lite att göra. Det får tiden att gå fortare och jag har inte lika mycket utrymme att fundera och älta. Good shit :D

Ny vecka på Idun

Så var första dagen på min sjätte idunvecka över. Är riktigt nöjd med hur den har varit!
Jag började dagen med ett samtal med Anders Och för ovanlighetens skull så visste jag precis vad jag ville prata om och det kändes verkligen som ett bra och värdefullt samtal. Vi gick igenom allt som hänt kring mamma och typ allt annat :)
Jag åt lunch med den nya tjejen och vi gick till Bysis. Trevligt att få tillfället att prata lite med henne och se vem hon är och kommer ifrån.
På eftermiddagen hade vi avslappning med sjukgymnasten och jag somnade ifrån helt! Brukar slumra till lite under de passen men jag slocknade verkligen ifrån den här gången. Det var lite skönt med en liten powernap :)

När jag kom hem hade jag massor med tid innan det var dags att börja med maten så jag la mig och läste tills Tomas kom hem. Han var världens mysigaste kille när han kom och kunde inte riktigt sluta pussa på mig, alltid lika härligt!

Nu håller jag på och kokar köttfärssoppa och bakar bröd. Ska bli riktigt gott :D

En bra dag helt enkelt!

Vaknade idag med känslan: inte idag igen...
Vill inte äta idag också.
Vill inte vakna idag också.
Vill inte känna idag också.

Men allt går att slå sig igenom eller hur?! Nu känns det bättre och jag har än så länge både hållt fast vi mina tider, mina mängder och mina andra rutiner. Klart som fan att jag klarar det här!

Ätstörnignen är så lömsk ibland. Jag vet att det är den som från början gjort att jag mår så mycket sämre än jag skulle behöva men samtidigt så lockar den med den där bedövade känslan som ganska snabbt infinner sig om man inte ätit på några timmar och kämpat emot hungern. Den är verkligen som en drog!

Snart ska jag iväg till upplands väsby och titta på när min pojkvän spelar innebandy. Egentligen är jag inte en person som gillar att titta på sport alls men sist så var det faktiskt riktigt kul! Kanske bara behöver bra sällskap när jag gör det :)

Ge mig en paus!

Ibland blir jag tokig på mig själv! Jag ältar fortfarande saker som hände för massor av år sen. Saker och personer som utlöste mina ätstörningar. Jag hade vänner som faktiskt verkade vara väldigt bra vänner, och det var de på många sätt, men som på olika sätt påverkade mig så otroligt negativt också. Så illa att jag fortfarande kan gå in på deras facebook sidor och känna både ilska, sorg och saknad. Jag förstår faktiskt inte vad poängen med det är. Det väcker ju så otroligt mycket jobbiga tankar och jag känner mig så dum när jag gjort det men jag längtar ändå så starkt tillbaka.
Det är så uppenbart att dessa människor har gått vidare och släppt allt som vi var med om tillsammans. Vi hörs aldrig längre och det blir alltid bara ytliga konversationer och lite obekvämt när vi råkar springa in i varann. Men jag har inte släppt det. Det känns som att jag fortfarande lever kvar på högstadiet men alla andra har dragit! Och kvar står jag och undrar vad som hände..
Jag vågar inte ringa och är inte säker på om jag skulle vilja det heller. Hur man än vänder och vrider på det så var det ändå de här människorna som var min verklighet och jag tror att jag saknar ett avslut. Vänskapen rann liksom bara ut i sanden.
Den största anledningen till att jag inte vill och vågar ring är nog att jag är så annorlunda mot när jag träffade dem sist. Jag har förändrats massor både på in och utsidan. För det första så har jag släppt fasaden och vet inte om jag skulle klara att ta upp den tillräckligt för att fixa att vara med dem. Dessutom så skämms jag så otroligt. Över att jag inte har gått vidare. Att jag behöver hjälp med att göra det. Att jag behöver både läkare, dietister och psykologer runt mig för att klara vardagen. Att jag har gått upp så mycket i vikt - att jag har blivit fet helt enkelt.
Även om jag alltid tyckt att jag har varit fet innan så har iallafall inte alla andra tyckt det. Men när jag konstaterar att mitt BMI=JAG ÄR FET och ingen ens bryr sig om att försöka säga emot, då måste det ju vara sant! Eller?
Jag har blivit tjock och det syns på en mils avstånd. Jag klarar alltså inte något så enkelt som att äta normalt och det jag behöver (inte mer, inte mindre) TROTS all hjälp. Så jag skäms över mig själv.
Jag skäms när jag ska gå och handla. Jag skäms när jag ska gå och tvätta. Jag skäms när jag ska till Idun. Jag skäms när jag ska till skolan. Jag skäms när jag ska träffa nya människor. Jag skäms när jag ska äta tillsammans med andra. Och jag skäms mest av allt när jag träffar människor som känt mig innan jag blev tjock, innan jag kom i behandling och innan jag började äta.

Jag VET. Det går över... Jag kommer inte alltid att känna så här. Jag kommer att bli normalviktig. Jag kommer att klara av att leva utan skammen och skulden. Det kommer att bli bra, allt kommer att bli bra. Men ibland känns det bara så tungt och jag önskar inget hellre än att jag kunde få vara frisk i några minuter och få en paus. Eller få kompensera.

Nu ska jag skriva i min "Jag är bra-bok" det känns ju kul när man känner sig fetare och mer värdelös än vanligt...

En ny dag

Idag är det en ny dag. Känner inte mycket gladare men sorgen är liksom mer hanterbar idag. Jag har fått distans till det som hände.

Det är lite lustigt att de på SCÄ förstår mig bättre än jag gör själv. De brukar alltid säga att om man bara biter ihop och kämpar framåt så blir det jobbiga lättare, och så är det ju faktiskt! Det kan ju ta en jäkla tid ibland men förr eller senare så kommer jag alltid på mig själv med att ha lagt gamla problem bakom mig!

Det är sjukt fint väder idag! Jag har märkt att jag är otroligt väderpåverkad: jag känner mig mulen när det är mulet och strålar när det är sol :)

Yesterday is history

Tomorrow is a mystery

But today is a gift,

that's why it's called present

Maraton-gråta

HERREGUD vad jag har gråtit idag.. Kändes inte som att det någonsin skulle ta slut. Och jag är fortfarande på bristningsgränsen. En kommentar fel så kommer det att börja forsa igen.

Ska göra något läskigt snart: Pizza.

Jag kan inte släppa att jag blir så jävla påverkad av vad min mamma gör hela förbannade tiden. Idag handlade det inte ens om mig utan om min bror. Mamma hade inte sett till att han hade den medicinen han skulle och jag erbjöd mig att hjälpa till (som vanligt) och fick typ tillbaka att jag borde säga åt honom att han ska prata med henne istället för mig! Men vad fan ska jag göra om min bror säger till mig att han mår skit över något? Klart som fan att jag inte svarar att "det här får du ta med mamma istället". Nej, jag gör som de flesta andra skulle göra för någon de faktiskt bryr sig om: hjälper till så gott jag kan.

Hon gör mig så ledsen att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Händelsen väckte mycket mer gamla minnen än jag var beredd på och när jag kom hem och började prata med Tomas om det så började det forsa. Maraton-grät i ca 2 timmar innan det äntligen lugnade ner sig. Det är lite otäckt när man liksom tappar kontrollen så totalt.

Nu ska jag göra pizza... Wish me luck :)

Leva som man lär...

De sista två dagarna har jag märkt att jag är grym på att ge andra tips på hur man överlever livet. Riktigt bra tips också, som jag mestadels har snappat upp här och där och som jag tagit till mig eftersom jag önskar att jag kunde följa dem själv..
Jag känner mig dock nästan lite falsk med jämna mellanrum eftersom jag själv är sämst av alla på att faktiskt göra och efterleva dessa. Jag har otroligt svårt själv att acceptera min brister och se att det är okej att inte vara fulländad och perfekt. Jag känner mig som världens lataste människa för att jag för första gången i mitt liv försöker ta hand om mig själv och slappna av lite.
Jag dömmer mig själv hårdare än någon annan dömmer mig och tanketolkar åt alla andra jämt och ständigt. Senast igår bestämde jag mig för att jag helt klart var uppseendeväckande fet, eftersom det kändes som att folk tittade på mig. Men vad fan vet jag om vad de tänker egentligen?! Ingenting! Och det kanske inte ens är sant att de tittade på mig. De kan lika gärna ha stirrat ut i tomma intet. Så istället för att njuta av det fina vädret och det faktum att jag fick tid att vara med min fantastiska pojkvän så la jag all energi på att hata mig själv för att jag vågat mig ut när jag ser ut som jag gör. Så dumt och onödigt!

Ibland önskar jag verkligen att jag kunde sepå mig själv med någon annans ögon: är jag verkligen så ful, misslyckad, fet, lat och dryg som jag tror att jag är. Med tanke på att det ändå finns en hel del människor runt mig som uppskattar mig och har valt att vara med mig så är det förmodligen inte så... Det skulle vara skönt om jag också kunde se det som alla de ser, bara någon gång iallafall. Tyvärr funkar inte världen riktigt så och jag kommer att få fortsätta att försöka förändra min egen bild av mig själv, fast det är tungt och jobbigt.
Dags att skaffa nya glasögon!

Länge sen sist...

Nu har jag tappat mitt bloggande igen helt ett tag..
Jag har helt varit uppe i mig själv och att bli ätstörningsfri sen sist och inte haft ork nog att varken blogga eller reflektera över mina känslor mer än i psykologrummet. Men nu provar vi ett tag igen!

Idag ska jag till SCÄ vid 3 och Tomas ska följa med, förmodligen iaf. Han hade en del strul på jobbet idag och han kanske inte kan gå tidigare iallafall. Jag blir bara mer och mer trött på hans jobb! Allt är så jäkla struligt och bökigt jämt. Inte ens när han har förberett dem på att han måste gå tidigare så är det säkert att det går. Och de har ingen koll på den ekonomiska biten heller och det blir fel både här och där... Skit!

Efter förra Idun-veckan så bestämde jag och Anders att vi skulle testa att inte boka in något samtal eftersom det är ganska bra att prova stå lite på egna ben.. Det tog till måndagen eller tisdagen veckan efter innan jag ringde första gången. Sen ringde jag även fredag och söndag och på måndagen när han ringde upp mig så fick vi boka ett samtal iallafall. Känns inte så bra faktiskt. Det känns som ett ganska fett nederlag. Det är så jäkla kasst att trots att man mår mycket bättre så kommer svackorna och krasherna med jämna mellanrum ändå! Ibland börjar jag nästan fundera över om jag verkligen mår bättre.. Hur vet man?
Men jag har ju faktiskt fått en del fysiska fördelar av behandlingen iallafall som typ mindre näsblod, mindre magkramper, fryser inte längre, mindre knottror på armarna och i övrigt bättre hy och så vidare...
Kanske är det värt det bara för det! Tänk positivt Malin!!

Plugget har börjat!!

Idag var jag på introduktionsföreläsning på universitetet. Jag träffade lite nya människor och en gammal klasskamrat från JIKen.
Föreläsningen var riktigt rolig. Han som är ansvarig för utbildningen var den som höll i föreläsningen och han är minst sagt en mycket rolig man... Han tappade tråden ett otaligt antal gånger och flöt in på nya spår som inte hade något med det han pratade om att göra. Han berättade massor med anekdoter och skämt och det var en grym stämning i salen! Det absolut bästa var dock hans skratt: han fnissade som en liten flicka :)
Jag har ju varit på en identisk föreläsning med samme föreläsare när jag började på JIKen i höstas så mycket av det han sa har jag hört tidigare men det var trevligt att få minnet uppfriskat. Nu känns det faktiskt mycket bättra att börja med juristutbildningen än för ett par dagar sen då jag oroade mig mycket för alla nya människor och hur utbildningen skulle gå ihop med allt annat jag håller på med.
Efter föreläsningen åkte jag hem och åt lunch med min fina pojkvän som fortfarande är hemma och sjuk sen i måndags...
En riktigt bra och mysig dag med andra ord!

Snedvridet...

Har ni tänkt på en sak?
När någon börjat träna, provat en ny diet eller gått ner i vikt så brukar man berömma personen: "vad duktig du är!", "vad fin du är!", "har du gått ner i vikt, du ser så pigg och fräsch ut!".
Men som ätstörd så blir det väldigt fel. För mig innebär det att jag inte var någon av de sakerna innan och att jag kommer att bli dålig, ful, sliten och äcklig om jag inte fortsätter gå ner i vikt.
Det som är mest ironiskt är nog dock att det som gör att man blir just dålig, ful, sliten och äcklig är när man inte äter...

Kan inte sova...

Ibland känner jag mig så fruktansvärt ensam. Vilket egentligen bara är löjligt eftersom jag har massor med människor kring mig som bryr sig om mig och lyssnar om jag bara ber dem om det. Men när den kommer, känslan, så är den så överväldigande att jag lätt druknar i den. Tankarna bara snurrar: jag är fet ful och äcklig, ingen vill vara med mig, ingen vill tala med mig. Jag är inget värd.
Det känns som att vart jag än vänder mig så finns det ingen som förstår, de kanske vill och försöker men det går inte.
När jag ser tillbaka på vad jag ätit under dagen, vilket jag ska göra för att kunna se att det inte är onormalt mycket, så känns det som att mängderna bara växer. Magen känns svullen och som att den har en miljard valkar, de tar liksom aldrig slut. Strechmärkena på höfter och lår bara skriker röda och det är som att jag kan se dem genom täcket. Inte ens katten vill ligga nära mig och ännu mindre min pojkvän.
Jag har blivit världsbäst på att stöta bort honom, jag hatar mig så mycket att han inte orkar med mig.
Jag mår illa. Brukar bli så.
Vet inte varför jag skriver nu. Egentligen så borde jag ringa till min psykolog och prata in på telefonsvararen men känner inte för det. Det känns bättre att skriva.
Det värsta är att jag inte riktigt kan sätta fingret på vad som är fel. Svårt att göra något åt det då...

God morgon!

Uppe och igång... Eller uppe i alla fall ;)
Rocky (min lilla 15 veckors kattunge) har kutat runt i lägenheten i full fart ganska länge nu. Vet inte riktigt vad det är med honom ibland, så han är i alla fall igång.
Jag ska strax försöka maka mig till duschen men har en tendens att fastna framför en massa dåliga tv-serier...

Ny bloggstart!

Så var det dags att börja på nytt.. Tredje gången gillt som man säger :)
För att hålla det kort så hade jag först en skriva-om-allt-och-alla-blogg och sen hade jag en anonym blogg på engelska där jag liksom skrev av mig om hur det var att kämpa mot min ätstörning när jag behövde det...
Nu har jag startat en ny för att täcka upp mina nuvarande skrivbehov - lite dagboks substitut med andra ord. Det kommer förmodligen bli en hel del ätstörning även här, inte minst eftersom jag nu går en intensiv behandling. Men jag ska även försöka få med lite annat så som kattungen Rocky, glutenfritt bakande och mitt sociala liv :)