Maraton-gråta

HERREGUD vad jag har gråtit idag.. Kändes inte som att det någonsin skulle ta slut. Och jag är fortfarande på bristningsgränsen. En kommentar fel så kommer det att börja forsa igen.

Ska göra något läskigt snart: Pizza.

Jag kan inte släppa att jag blir så jävla påverkad av vad min mamma gör hela förbannade tiden. Idag handlade det inte ens om mig utan om min bror. Mamma hade inte sett till att han hade den medicinen han skulle och jag erbjöd mig att hjälpa till (som vanligt) och fick typ tillbaka att jag borde säga åt honom att han ska prata med henne istället för mig! Men vad fan ska jag göra om min bror säger till mig att han mår skit över något? Klart som fan att jag inte svarar att "det här får du ta med mamma istället". Nej, jag gör som de flesta andra skulle göra för någon de faktiskt bryr sig om: hjälper till så gott jag kan.

Hon gör mig så ledsen att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Händelsen väckte mycket mer gamla minnen än jag var beredd på och när jag kom hem och började prata med Tomas om det så började det forsa. Maraton-grät i ca 2 timmar innan det äntligen lugnade ner sig. Det är lite otäckt när man liksom tappar kontrollen så totalt.

Nu ska jag göra pizza... Wish me luck :)