Ibland blir jag tokig på mig själv! Jag ältar fortfarande saker som hände för massor av år sen. Saker och personer som utlöste mina ätstörningar. Jag hade vänner som faktiskt verkade vara väldigt bra vänner, och det var de på många sätt, men som på olika sätt påverkade mig så otroligt negativt också. Så illa att jag fortfarande kan gå in på deras facebook sidor och känna både ilska, sorg och saknad. Jag förstår faktiskt inte vad poängen med det är. Det väcker ju så otroligt mycket jobbiga tankar och jag känner mig så dum när jag gjort det men jag längtar ändå så starkt tillbaka.
Det är så uppenbart att dessa människor har gått vidare och släppt allt som vi var med om tillsammans. Vi hörs aldrig längre och det blir alltid bara ytliga konversationer och lite obekvämt när vi råkar springa in i varann. Men jag har inte släppt det. Det känns som att jag fortfarande lever kvar på högstadiet men alla andra har dragit! Och kvar står jag och undrar vad som hände..
Jag vågar inte ringa och är inte säker på om jag skulle vilja det heller. Hur man än vänder och vrider på det så var det ändå de här människorna som var min verklighet och jag tror att jag saknar ett avslut. Vänskapen rann liksom bara ut i sanden.
Den största anledningen till att jag inte vill och vågar ring är nog att jag är så annorlunda mot när jag träffade dem sist. Jag har förändrats massor både på in och utsidan. För det första så har jag släppt fasaden och vet inte om jag skulle klara att ta upp den tillräckligt för att fixa att vara med dem. Dessutom så skämms jag så otroligt. Över att jag inte har gått vidare. Att jag behöver hjälp med att göra det. Att jag behöver både läkare, dietister och psykologer runt mig för att klara vardagen. Att jag har gått upp så mycket i vikt - att jag har blivit fet helt enkelt.
Även om jag alltid tyckt att jag har varit fet innan så har iallafall inte alla andra tyckt det. Men när jag konstaterar att mitt BMI=JAG ÄR FET och ingen ens bryr sig om att försöka säga emot, då måste det ju vara sant! Eller?
Jag har blivit tjock och det syns på en mils avstånd. Jag klarar alltså inte något så enkelt som att äta normalt och det jag behöver (inte mer, inte mindre) TROTS all hjälp. Så jag skäms över mig själv.
Jag skäms när jag ska gå och handla. Jag skäms när jag ska gå och tvätta. Jag skäms när jag ska till Idun. Jag skäms när jag ska till skolan. Jag skäms när jag ska träffa nya människor. Jag skäms när jag ska äta tillsammans med andra. Och jag skäms mest av allt när jag träffar människor som känt mig innan jag blev tjock, innan jag kom i behandling och innan jag började äta.
Jag VET. Det går över... Jag kommer inte alltid att känna så här. Jag kommer att bli normalviktig. Jag kommer att klara av att leva utan skammen och skulden. Det kommer att bli bra, allt kommer att bli bra. Men ibland känns det bara så tungt och jag önskar inget hellre än att jag kunde få vara frisk i några minuter och få en paus. Eller få kompensera.
Nu ska jag skriva i min "Jag är bra-bok" det känns ju kul när man känner sig fetare och mer värdelös än vanligt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar