De sista två dagarna har jag märkt att jag är grym på att ge andra tips på hur man överlever livet. Riktigt bra tips också, som jag mestadels har snappat upp här och där och som jag tagit till mig eftersom jag önskar att jag kunde följa dem själv..
Jag känner mig dock nästan lite falsk med jämna mellanrum eftersom jag själv är sämst av alla på att faktiskt göra och efterleva dessa. Jag har otroligt svårt själv att acceptera min brister och se att det är okej att inte vara fulländad och perfekt. Jag känner mig som världens lataste människa för att jag för första gången i mitt liv försöker ta hand om mig själv och slappna av lite.
Jag dömmer mig själv hårdare än någon annan dömmer mig och tanketolkar åt alla andra jämt och ständigt. Senast igår bestämde jag mig för att jag helt klart var uppseendeväckande fet, eftersom det kändes som att folk tittade på mig. Men vad fan vet jag om vad de tänker egentligen?! Ingenting! Och det kanske inte ens är sant att de tittade på mig. De kan lika gärna ha stirrat ut i tomma intet. Så istället för att njuta av det fina vädret och det faktum att jag fick tid att vara med min fantastiska pojkvän så la jag all energi på att hata mig själv för att jag vågat mig ut när jag ser ut som jag gör. Så dumt och onödigt!
Ibland önskar jag verkligen att jag kunde sepå mig själv med någon annans ögon: är jag verkligen så ful, misslyckad, fet, lat och dryg som jag tror att jag är. Med tanke på att det ändå finns en hel del människor runt mig som uppskattar mig och har valt att vara med mig så är det förmodligen inte så... Det skulle vara skönt om jag också kunde se det som alla de ser, bara någon gång iallafall. Tyvärr funkar inte världen riktigt så och jag kommer att få fortsätta att försöka förändra min egen bild av mig själv, fast det är tungt och jobbigt.
Dags att skaffa nya glasögon!
Snart ses vi tack gode gud!:)
SvaraRaderakram