Ibland känner jag mig så fruktansvärt ensam. Vilket egentligen bara är löjligt eftersom jag har massor med människor kring mig som bryr sig om mig och lyssnar om jag bara ber dem om det. Men när den kommer, känslan, så är den så överväldigande att jag lätt druknar i den. Tankarna bara snurrar: jag är fet ful och äcklig, ingen vill vara med mig, ingen vill tala med mig. Jag är inget värd.
Det känns som att vart jag än vänder mig så finns det ingen som förstår, de kanske vill och försöker men det går inte.
När jag ser tillbaka på vad jag ätit under dagen, vilket jag ska göra för att kunna se att det inte är onormalt mycket, så känns det som att mängderna bara växer. Magen känns svullen och som att den har en miljard valkar, de tar liksom aldrig slut. Strechmärkena på höfter och lår bara skriker röda och det är som att jag kan se dem genom täcket. Inte ens katten vill ligga nära mig och ännu mindre min pojkvän.
Jag har blivit världsbäst på att stöta bort honom, jag hatar mig så mycket att han inte orkar med mig.
Jag mår illa. Brukar bli så.
Vet inte varför jag skriver nu. Egentligen så borde jag ringa till min psykolog och prata in på telefonsvararen men känner inte för det. Det känns bättre att skriva.
Det värsta är att jag inte riktigt kan sätta fingret på vad som är fel. Svårt att göra något åt det då...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar